Det tär på en att inse att man inte är mer än en människa med inga superkrafter, att inse att nu är man helt slutkörd.

Att inse att man inte räcker till som mamma för att arbetet tar slut på en ..

Jag vet inte riktigt vad som fick mig att bryta ihop, men en dag satt jag bara i soffan och grät och grät utan ända.. orkade ingenting.. Solen sken men inte jag..

satt och sände sms med min man som bad mig att stanna hemma ett par dagar för att se om jag blev bättre, vi trodde båda att det var min mens som spökade - mina hormoner.  Jag har så sällan mens att när den väl kommer så blir det kaotiskt inom mig.. känslor stormar eller så är det inga känlor alls, vi trodde att denna gång var det kaotiska hormoner..

Men dagarna gick, mensen försvann och fortfarande satt jag och grät - kunde inte ens förstå varför. Kunde inte ens gå utanför dörren och ta mina efterlängtade promenader.. Tills jag sände ett sms till en underbar vän sen skoltiden som sa åt mig att jag är utbränd! Jag måste kontakta doktorn direkt, då insåg jag det...

Vägen dit var lång, och vägen tillbaka är lång..

Nu är jag sjukskriven med utmattningssyndrom med depression, och knaprar på ångestdämpande tabletter som ska sänka min ångest samt lyfta fram min glädje, en konstig kombination - jag vet... Men det verkar hjälpa - jag gråter inte längre, men är fortfarande orkeslös och dämpad. Vissa dagar är jag glad och det är speciellt när jag är med mina töser - de lyfter fram glädjen mer än dessa piller..

Går även på Kbt terapi, som jag hoppas ska lyfta fram mina behov mer än piller.  Jag har stora förhoppningar - ser ljuset för jag vet att det kommer även om jag inte vet när.. det finns inget om utan bara när..

Har fått direkt order att jag ska klippa allt med arbetet, precis allting! Känns otroligt konstigt för jag vet att jag är viktig där både för kollegor samt ungdomar men som min terapeut sade - för att jag ska kunna hjälpa/stödja andra MÅSTE jag hjälpa mig själv först!

Får ta till min karma igen - För att säga ja till mig själv måste jag säga nej till andra.

Jag kommer att fortsätta att skriva av mig, för det är det som hjälper mig - jag har så svårt att prata..

När två underbara vänner kom hem till mig förra eller förrförra veckan, så har den ena vännen kännt mig i 13 år och aldrig sett mig så ledsen.. den andra har känt mig i 5 år ca och fick se mig nu för första gången - de berömde mig att jag var så stark som kunde visa mig så ledsen - det gjorde så mkt! Det är vad jag kommer att minnas..

Idag är jag så.. vad ska jag säga - jag har redan glömt vad jag skrev där uppe - så är det idag - jag glömmer.. minnet är som bortblåst.. måste skriva upp allting, bläää..

nu slutar jag..